Hollys heroes part 13

PART 13:

The Outlaws is soon going to play the important final game against the Rams that made everyone very excited. Holly invites her team to a dinner at herself, they have a really good time. Holly even gives everybody in the team a necklace that will bring them luck. They appreciated it a lot.

On the match day Ralph confidence isn't on top. Johnno does everything to help him, he's talking to Ralph and giving him edvice and tries to sheer Ralph up but nothing works. That's not everything that happend on the gameday, Max, Jacintas granddad and the Outlaws coach gets a heartattack, Nick helps him by using a first help kit. Without Nick by Maxs side Max probably wouldn't be alive. Even if Max wasn't on the final game he wanted The Outlaws to play and do their best. 

Before the match Jacinta gives Ralph some ear plugs to avoid the evil comments he got from the Rams when he was going to score goals. That really worked for him but when he was going to take a straff he took of hes ear plugs and heard the evil coments the Rams said to him but that didn't stop him from scoring a goal for the Outlaws. His team was very proud of him and hes confident was on top. In the end of the match it was very equal and hard to know wich team would win. Then the Outlaws took the score and won, they're where now the champions! After the match Joel thanks Nick for saving his grandad and Scubi actually congrats Holly for the gain. The outlaws was very proud of themself and happy, directly after the match Holly and her team visit Max in the hospital who he was very proud of them. The Outlaws was finally the champions!

In this episode everything really happend, The Outlaws won against the Rams and became the champions wich was everything they wanted, and of course having fun while they where playing wich they had. I also think it was very fun when everybody became friends in the end and I hope the hard feeling between the Outlaws and the Rams is gone! This felt like the last episode of the serie but it's more left and I can't wait to see the next!

Ghost story

I felt something staring at me. Every day that passed since I moved in to my apartment only began to be scarier. Living by myself in an apartment made me feel so grown. It was like I had to live by myself, next year I was going to get my driver license, of course I was going to by me an apartment. But this apartment was different, it was something that made it stand out from the others. Maybe the noises at the night or the damaged walls, but it didn't bother me, the apartment was almost free! I looked out, it was a stormy night, the thunder was almost breaking my window pane. The rain was heavy, so heavy that some of my things even moved. It actually didn't disturb me, the weather was always like this. But in some kind of weird way I was the only one who heard it, when I talked about the weather with my neighbors everything seemed absolutely fine. I stared at my reflaction in the mirror while I brushed my long brown hair, my big brown eyes looked bigger than ever. My pale skin matched the white dress I was wearing. My apartment felt smaller than the other, the only things that I had in there was a small bed for one, a big mirror, a desk and a small fluffy carpet. The walls was damaged and looked like a cat had ripped them. 

The clock had struck twelwe when I went to bed but before that I had to make sure my door was locked, it was a habit I got the first day I moved in to my new apartment. I got under my cold blanked until a little laughter woke me up. I had no clue what it could be, not becuase it was the first time I heard it, actually I heard it every day since day 1 in this apartment. I chose to not care and tried to fall a sleep.

A horrible scream woke me up. I throwed my blanked and got up. The clock was 3 AM. Oh God, what now? I thought. Something started to scream again, then that little laughter was back. The sound was mixted with the sound of the thunder. The sound was coming from my closet. I could hear my heart beat faster, and faster. Then I opened my closet. Everything was black and my clothes was in the same place as usual.  Everything in my room was normal, my desk was placed on the right side of my room, and my bed on the left side. I looked at my reflaction in my black mirror. Something was staring at me, I knew that. I began to go closer and closer my mirror. Something ripped the walls. I jumped a step back. My heart was beating so fast that I could hear it more than the thunder outside. I heard the scream again, who was mixed with the evil laughter. I quivered, this wasn't the first time I heard noises but this time it was different. I wanted to go, go as far as I could from this spooky apartment.

It was freezing, the thunder had stopped, I could only hear the heavy rain. Something cold touched my warm chin. I got up, it had only gone 40 minutes since I tried to fall asleep. Here I was again, sitting in my cold bed with my stuffed animal. But it wasn't where anymore. Something knocked on my door, first once, then twice. I refused to open the door. But I walked slowly to my hallway, only to see who it was. My hand touched the doorknobs, but then something touched me. My heart stopped, I felt something breathing into my neck. My heart was beating so fast I couldn't hear nothing but that. The thunder had started again, I wanted to look back but I couldn't. Something tored me, up to my neck down to my back. I looked back, so fast my head was shaking. Then... Then. My eyes hurted, they went red. A light dazzled my eyes, I couldn't see. A laugh and a scream was all I could hear. I brooke down, my skin was ripped, my eyes was red, something had dazzled my eyes so much that I couldn't see. My skin was covered with blood, I didn't know what happend to me. Then everything went black, I couldn't see. A evil laughter was all I could hear, nothing else. My head was shaking. I started screaming, but my scream turned out to something evil, I laughted while I was screaming. It wasn't me, it was the voice inside my self. 

I sighed. That's how I became the one I am today, I said while I rolled my thumbs. I want to hear your story now...

Fantasy - Sv

Jag spände mitt säkerhets bälte så hårt att min mage gjorde ont. Jag hörde åskan och regnet som dunkade ner, planet gick upp och ner, det svajade åt höger sida, sedan åt vänster. Jag visade inte ett ända ansiktsutryck och inga ända känslor, jag visste ändå att detta var slut för mig. Barnens dån och väsen ekade in i mina öron. Mörka och ljusa röster skrek och grät i kör. Inte en ända flygvärdinna försökte lugna ner oss, de visste mycket väl att detta är slutet. Min mage gjorde ont, mitt huvud snurrade till och plötsligt blev det mörkt framför mina ögon. Planet höll på att åka ner, det var försent för att hitta en utgång ut. Det gick för snabbt, smärtsamt snabbt. Jag slöt mina ögon.

Nått petade på mig. Först i magen, sedan låret och mot magen igen. Jag öppnade sakta mina ögon och reste mig halvt upp, jag kollade mig runt. Inget kraschande flygplan stod framför mig, inga liggande människor, inga ljud. Bara svarta väggar. Utrymmet var så litet att jag knappt kunde andas. Jag fick ångest och gick runt i cirklar. Jag visste inte vart jag var, eller hur jag hade kommit hit. Jag hade inga blåmärken eller skador. Inga sår eller ärr. Runt om mig var det kolsvart, men jag kunde ändå se. En stark vindpust kom emot mig, nästan så jag föll omkull. Då hände det - Jag krympte, en hel meter. Mitt hår växte ända ner till knäna, det blev lockigare och oerhört trassligt. Jag kunde knappt gå, alla mina steg blev klumpiga. Mina kläder krympte några centimeter. Mina byxor blev ihåliga och ärmarna på min tröja var borta. Jag suckade tungt. Jag trodde jag höll på att bli galen. Jag gick runt i cirklar. Jag visste inte vad jag höll på med och visste inte vad som hände. Det kändes som om det hade gått ljusår sedan jag vaknade upp. Jag la mig ner och försökte studera mig själv i den blanka svarta väggen. Jag kröp närmare och närmare och la min kalla hand mot den varma väggen. Då hände det. Jag sögs in, in i den svarta tomma väggen. Min vänstra hand drogs in, strax efter min högra arm och VIPS jag var borta.

Det starka ljustet bländade mig rakt i mina ögon. Jag försökte kisa men inte ens det gick, det var för ljust. Mitt långa bruna hår var nu inbakad i en fläta. Mina kläder var fortfarande några centimeter för små men det störde inte mig, hela jag hade själv krympt en hel meter. Hålen var borta. Jag reste mig upp med slutna ögon och händerna uppe i luften. Jag kunde gå, klumpigt men det gick i alla fall. Jag föll plötsligt kraftigt, jag hade krockat i nått. Jag visste inte vad det var eftersom jag gick med slutna ögon. Jag vågade inte öppna mina ögon, för vem visste vad jag kunnat ha krockat i? Det ända jag visste var att jag förmodligen har fått en hjärnskakning, så ont som det gjorde. Jag gjorde allt för att öppna mina ögon, och framför mig såg jag det. Jag visste inte vad det där var. Var det ett troll? Någon sorts varelse var det. Jag hoppade till och hörde mitt hjärta bulta. Snabbare och snabbare. Visst, trollet var flera centimeter kortare än mig men jag kunde inte låta bli att bli lite rädd. Trollet hade djupa bruna ögon, så fina att jag inte kunde låta bli av att tänka på en hundvalp. Hans öron stod ut från det långa lila håret. Jag blev så fascinerad av varelsen, nästan att jag hade glömt bort vart jag var. Jag vände mig om. Runt om mig var det stora gröna ängar med alla sorters blommor som växte. Äppelträden var lika höga som berg och äpplena bara lyste av de starka solstrålarna. Himlen var blå, klar blå. Inte ett ända moln syntes till. Fåglarnas sång fick mig att rysa, det var den vackraste melodin jag hört. Jag kollade mig runt tills något drog mig i benet. "Följ med oss? Följ med oss?" Pep deg lilla trollet, sedan var det en flock med likadana typer som honom bakom mig som såg ut på alla möjliga sätt. Ena hade brunt hår, andra rött. Men alla hade den där glimten i ögat nästan så man blev förtrollad. "Följ med oss?" nästan ropade alla hundratals troll i kör. Jag kunde inte slita mig ifrån de valpögonen de hade. Så jag följde med de.

Vi gick, vart visste jag inte, men jag fortsatte följa dem. Jag hade glömt bort min rädsla. Deras hår blåste i samma riktning som den svala vinden. Jag kollade ner mot honom, han såg ledsen ut. Det kanske var så de såg ut här, jag visste ingenting. Jag själv kände mig inte så normal, jag hade krympt en hel meter men var fortfarande längre än alla troll. Mitt hår hade jag flätat ner till min midja, mina kläder var korta och rätt så små men det jag la märke till först var att mina ögon hade blivit större och ljusare. Jag studerade varenda en av de medan jag gick, de såg ut som jag, eller jag såg ut som de. Vi gick förbi en skog, det varma gräset var som ett skydd mot mina barfota fötter, när vi gick förbi flyttade grenar på sig automatiskt. Jag plockade upp en blomma i lila nyans och la den vid mitt öra. Jag kollade upp. Jag hade aldrig i hela mitt liv sett sådana träd. Höga som berg, så höga att jag fick ont i nackan av att kolla på de. Jag studerade den vackra himlen, klarblå. Havsblå. Ända härifrån såg jag vågorna från den blåa horisonten. Jag hade aldrig i hela mitt liv skådat någonting så vackert som denna plats. Inte för jag visste vart jag var, men det struntade jag i.

En kolossal portal stod framför oss. Den var nästan så hög som träden, och bred var den också. Så bred att den nästan räckte till horisontens slut. Bakom portalen var ingenting. Det var svart, men jag var fortfarande i skogen. Bakom mig var det fortfarande höga ängar och blommor i alla sorts färger och nyanser. "Gå in" hörde jag en röst säga. Jag visste inte vart det skulle leda till, men jag gick in. Min kalla hand nuddade porten och jag gick in.

Det var mörkt. Midnatts mörkt, kolsvart. "Hallå" darrade jag fram. Inte ett enda ljud svarade mig tillbaks. Jag försökte gå på alla fyra. Men det fanns ingen plats. Ett litet ljus tändes. Jag hoppade till och reste mig genast upp. Ett litet troll kom fram till mig. Jag hoppade till. "Åh, du är tillbaks, tack så.." var det ända jag hann säga innan han satte handen framför min mun. "För att återvända till paradiset måste du kämpa för det för det" viskade han till mig. "Kämpa" sa han. "Kämpa?" utbrast jag, "med vem ska jag slåss?". Han sa ingenting, bakade bakåt och sedan satte sig ner. Trollen hade övergett mig, ingen av de gillade mig påriktigt. Jag kände mig lurad. "Kom in" sa han med en starkare röst. Det var inte till mig. En 3 meters varelse kom in. Ett troll, ett 3 meters troll. Ljusen tändes. Hans långa hår sträcktes ner till hans midja, hans blåa små ögon kisade mot mig. Jag bet mig hårt i käken, så hårt att det gjorde ont. Jag försökte koncentrera mig på något annat, på platsen jag var på. Jag var i en källare. Väggarna såg ut som om de skulle rasa när som helst, uppstoppade människodjur var hängda i taket. De stirrade på mig. Det blanka golvet gjorde så att jag kunde se min reflektion. Mina kinder var svullna, svullna av rädsla. Jag såg mina tunna ben som darrade under min bruna klänning. Trollet kom närmare mig. Närmare och närmare, jag backade bakåt. Jag ville inte vara här. Jag stirrade på honom. Han rörde inte en min, bara hans ögon kunde få någon att vilja fly därifrån. Plötsligt kom det in fler stora troll, först bara några stycken, sedan en hel flock. Jag visste inte vart jag skulle ta mig åt, jag skakade. Byggnaden jag var på rasade långsamt ner, jag sjönk sakta ner mot marken. Men ingenting rasade på oss, platsen vi var på förvandlades till något helt annat. Vi var ute, det var mörkt men jag kunde se. Det var fullmåne, ljuset riktades mot mig. Även fast det var mörkt kände jag blickar som riktades mot mig. Trollen kom närmare och närmare mig medan jag backade bakåt. Jag var livrädd, så rädd att jag föll ner på knän. Detta var inte det jag ville. Mina händer darrade då jag försökte rycka tag i ett svärd, trollen hade redan svärd i sina händer. De sprang mot mig och jag låg fortfarande ner på det mörka gräset, stjärnorna var många, flera hundratals. Jag samlade in mig kraft, just då när de var närmast mig. De skrek och vrålade i kör och jag låg ner som en yngel, helt ensam. Helt själv. Just då, den timmen, den minuten, den sekunden när de var som närmast mig reste jag mg upp. De började sakta ner sina gigantiska steg, rejält. Vi stod bara några meter ifrån varandra då jag släppte ner mitt svärd. Jag ville inte döda någon, jag ville inte vara den onda. För jag är inte ond. Jag tog små, små steg framåt medan de sakta började falla ner på knän. Deras ögon slocknade sakta och plötsligt började deras vackra tjocka hår i alla sorters färger falla ner. Jag visste inte vad som hade hänt, det ända jag gjorde var att släppa svärdet. Rakt ner i det torra gräset. Stjärnorna och månens sken bländade mig. Jag föll ner på knän och satte händerna för mitt kalla ansikte. "Grattis" hörde jag en djup röst säga. Jag hoppade nästan till, jag visste inte vem eller vad som talade till mig. Jag var skräckslagen, men ändå lättad. "Ta svärdet och far iväg, denna dörr ska föra dig antagligen hem eller till vårt paradis" talade rösten till mig. "Valet är ditt". Jag kollade mig runt och bakom mig befann sig en stor dörr. Jag nuddade det kalla dörrhandtaget och gick in.

"Vad väljer du?" stod det på en skrynklig lapp. "Hem eller paradis?" Jag skakade på mitt huvud. Mina händer darrade medan jag höll i lappen. Det snurrade till i mitt huvud.
Vad ville jag egentligen?

Hollys heroes part 12

PART 12:

It was a super important game day for the Outlaws, Holly and her team was so going to win this. It was a friday and Holly had art. Trish and Scubi then made a deal with Holly, they said that if Holly scored a basketball into a bakset they would sheer for the Outlaws on the game day. Holly tried to score the basketball into the basket but Trish moved the basket away so Holly broke the window. Holly got really mad and thought that was unnecessary. The teacher gives Holly detention on saturday, the game day! That was Trish and Scubis plan. In the end of the lesson the art teacher finds out that Trish and Scubi cheated on a test and gives them detention also. So all three of them gets detention and Holly can't play the important match.

When Holly gets into the classroom she sees that both Nick and Joel has detention. On the detention there's one guy called Berger who is very mean to everyone, especially to Nick. Berger tries to make fun of Nick and calls him stupid things. Holly stood up for Nick and talked to Berger, she said that if he tries to fight with Nick he also is going to fight with her. So Berger calmed down a little and didn't make any noise.

Becuase Holly couldn't play on the important game day who could take them to the finals she had to trust the other players. First it didn't go well for the Outlaws, but after a while it went amazing. They even won! So then the detention was over Holly ran to her team and she saw them jumping around and laughing. Then she knew that they had won. She was so happy!

Nick was very happy that Holly stood up for him in the detention, he couldn't handle Berger. He was so happy that he wanted to join the Outlaws again. His reason was that he wanted to play with Holly, he wanted to be with her! Of course Holly got happy and accepted Nick back in the team again.

In this episode Trish and Scubi got Holly in trouble.. Again. But they also got themselves in trouble. I also felt bad for Nick when Berger was so mean to him, and Holly is such a true friend that she stood up for him and backes him up, that's a true friend! I also think that Nick is a little bit in love with Holly, and that his feelings for her growed when she backes him up. The Outlaws is also in the finals now witch is so fun, I can't wait until next episode!

Laboration - rena sand och salt

Vär laboration gick ut på att lösa saltet från sanden.

- Blanda 20 ml salt och 20 ml sand

- Lös upp blandningen med vatten och värm

- Filtera blandningen

- Värm saltlösningen, låt vattnet dunsta bort

Först så hällde vi i 20 ml salt och 20 ml sand i en bägare sedan rörde vi om. Vi valde att hälla 40 ml vatten i bägaren och sedan röra om blandningen igen. Sedan värmde vi blandingen med en gasolbrännare i 2-3 minuter, det fick absolut inte börja koka för då skulle vattnet dunsta bort. När blandingen hade blivit varm hällde vi hela röran i ett fliterpapper. Vi fick fram saltvattnet som vi ville, i en annan hög fick vi sanden. För att vattnet skulle dunsta bort från saltet lät vi det koka med en gasolbrännare. Saltvattnet fick koka i ca 15 minuter så att vattnet skulle dunsta bort, för att få fram saltet. 

Redskap: Bägare, ml mått, gasolbrännare, trådnät, stativ, filterpapper och tratt.

Labbkompis: Alicia 

Efter dagen i Åkulla

När jag var i Åkulla kände jag verkligen att jag hade med mig rätt utrustning och kläder. Jag kunde rulla i snön utan att bli blöt. Jag höll mig varm och torr hela dagen. Det kunde vara tillfällen då jag blev för varm, men just då var det bra att jag hade ventilationsområden som mina dragkedjor då jag bara drog ner de när jag kände mig lite varm. Eftersom mina skor var vattentäta behövdes inte det bytas strumpor. När mina händer blev kalla tog jag bara över mina tjocka vantar. När vi hade paus och skulle äta tog jag av mina tjocka vantar och använde mig av ett par tunna istället. Jag hade på mig min mössa och hade dragit upp alla mina kedjor eftersom när jag stod stilla skulle jag bli kall. När jag först kom till Åkulla hade jag känslan av att mina kläder kanske inte var de bästa, men det visade sig att de höll mig både varm och torr som planerat! Om jag skulle få ändra på något så är det småfel, t.ex en tjockare mössa skulle inte vara fel även fast jag var nöjd med min mössas effekter. Eftersom den var åtsittande höll den mig varm, men en tjockare mössa kunde jag tagit med mig! Jag var även väldigt imponerad på termobyxorna, de var väldigt effektiva och gjorde det de skulle - hålla mg varm och torr på samma gång! Jag var inte världens bästa på att åka skidor i början, därför kändes det skönt att kunna ramla ner i snön utan att oroa sig för att bli blöt. Så i stort sätt blev allting som planerat, men det var lite små saker som man inte tänkte på, t.ex mössan. Men jag är jättenöjd med hur jag planerade min dag i Åkulla och hur den blev!