Fantasy - Sv

Jag spände mitt säkerhets bälte så hårt att min mage gjorde ont. Jag hörde åskan och regnet som dunkade ner, planet gick upp och ner, det svajade åt höger sida, sedan åt vänster. Jag visade inte ett ända ansiktsutryck och inga ända känslor, jag visste ändå att detta var slut för mig. Barnens dån och väsen ekade in i mina öron. Mörka och ljusa röster skrek och grät i kör. Inte en ända flygvärdinna försökte lugna ner oss, de visste mycket väl att detta är slutet. Min mage gjorde ont, mitt huvud snurrade till och plötsligt blev det mörkt framför mina ögon. Planet höll på att åka ner, det var försent för att hitta en utgång ut. Det gick för snabbt, smärtsamt snabbt. Jag slöt mina ögon.

Nått petade på mig. Först i magen, sedan låret och mot magen igen. Jag öppnade sakta mina ögon och reste mig halvt upp, jag kollade mig runt. Inget kraschande flygplan stod framför mig, inga liggande människor, inga ljud. Bara svarta väggar. Utrymmet var så litet att jag knappt kunde andas. Jag fick ångest och gick runt i cirklar. Jag visste inte vart jag var, eller hur jag hade kommit hit. Jag hade inga blåmärken eller skador. Inga sår eller ärr. Runt om mig var det kolsvart, men jag kunde ändå se. En stark vindpust kom emot mig, nästan så jag föll omkull. Då hände det - Jag krympte, en hel meter. Mitt hår växte ända ner till knäna, det blev lockigare och oerhört trassligt. Jag kunde knappt gå, alla mina steg blev klumpiga. Mina kläder krympte några centimeter. Mina byxor blev ihåliga och ärmarna på min tröja var borta. Jag suckade tungt. Jag trodde jag höll på att bli galen. Jag gick runt i cirklar. Jag visste inte vad jag höll på med och visste inte vad som hände. Det kändes som om det hade gått ljusår sedan jag vaknade upp. Jag la mig ner och försökte studera mig själv i den blanka svarta väggen. Jag kröp närmare och närmare och la min kalla hand mot den varma väggen. Då hände det. Jag sögs in, in i den svarta tomma väggen. Min vänstra hand drogs in, strax efter min högra arm och VIPS jag var borta.

Det starka ljustet bländade mig rakt i mina ögon. Jag försökte kisa men inte ens det gick, det var för ljust. Mitt långa bruna hår var nu inbakad i en fläta. Mina kläder var fortfarande några centimeter för små men det störde inte mig, hela jag hade själv krympt en hel meter. Hålen var borta. Jag reste mig upp med slutna ögon och händerna uppe i luften. Jag kunde gå, klumpigt men det gick i alla fall. Jag föll plötsligt kraftigt, jag hade krockat i nått. Jag visste inte vad det var eftersom jag gick med slutna ögon. Jag vågade inte öppna mina ögon, för vem visste vad jag kunnat ha krockat i? Det ända jag visste var att jag förmodligen har fått en hjärnskakning, så ont som det gjorde. Jag gjorde allt för att öppna mina ögon, och framför mig såg jag det. Jag visste inte vad det där var. Var det ett troll? Någon sorts varelse var det. Jag hoppade till och hörde mitt hjärta bulta. Snabbare och snabbare. Visst, trollet var flera centimeter kortare än mig men jag kunde inte låta bli att bli lite rädd. Trollet hade djupa bruna ögon, så fina att jag inte kunde låta bli av att tänka på en hundvalp. Hans öron stod ut från det långa lila håret. Jag blev så fascinerad av varelsen, nästan att jag hade glömt bort vart jag var. Jag vände mig om. Runt om mig var det stora gröna ängar med alla sorters blommor som växte. Äppelträden var lika höga som berg och äpplena bara lyste av de starka solstrålarna. Himlen var blå, klar blå. Inte ett ända moln syntes till. Fåglarnas sång fick mig att rysa, det var den vackraste melodin jag hört. Jag kollade mig runt tills något drog mig i benet. "Följ med oss? Följ med oss?" Pep deg lilla trollet, sedan var det en flock med likadana typer som honom bakom mig som såg ut på alla möjliga sätt. Ena hade brunt hår, andra rött. Men alla hade den där glimten i ögat nästan så man blev förtrollad. "Följ med oss?" nästan ropade alla hundratals troll i kör. Jag kunde inte slita mig ifrån de valpögonen de hade. Så jag följde med de.

Vi gick, vart visste jag inte, men jag fortsatte följa dem. Jag hade glömt bort min rädsla. Deras hår blåste i samma riktning som den svala vinden. Jag kollade ner mot honom, han såg ledsen ut. Det kanske var så de såg ut här, jag visste ingenting. Jag själv kände mig inte så normal, jag hade krympt en hel meter men var fortfarande längre än alla troll. Mitt hår hade jag flätat ner till min midja, mina kläder var korta och rätt så små men det jag la märke till först var att mina ögon hade blivit större och ljusare. Jag studerade varenda en av de medan jag gick, de såg ut som jag, eller jag såg ut som de. Vi gick förbi en skog, det varma gräset var som ett skydd mot mina barfota fötter, när vi gick förbi flyttade grenar på sig automatiskt. Jag plockade upp en blomma i lila nyans och la den vid mitt öra. Jag kollade upp. Jag hade aldrig i hela mitt liv sett sådana träd. Höga som berg, så höga att jag fick ont i nackan av att kolla på de. Jag studerade den vackra himlen, klarblå. Havsblå. Ända härifrån såg jag vågorna från den blåa horisonten. Jag hade aldrig i hela mitt liv skådat någonting så vackert som denna plats. Inte för jag visste vart jag var, men det struntade jag i.

En kolossal portal stod framför oss. Den var nästan så hög som träden, och bred var den också. Så bred att den nästan räckte till horisontens slut. Bakom portalen var ingenting. Det var svart, men jag var fortfarande i skogen. Bakom mig var det fortfarande höga ängar och blommor i alla sorts färger och nyanser. "Gå in" hörde jag en röst säga. Jag visste inte vart det skulle leda till, men jag gick in. Min kalla hand nuddade porten och jag gick in.

Det var mörkt. Midnatts mörkt, kolsvart. "Hallå" darrade jag fram. Inte ett enda ljud svarade mig tillbaks. Jag försökte gå på alla fyra. Men det fanns ingen plats. Ett litet ljus tändes. Jag hoppade till och reste mig genast upp. Ett litet troll kom fram till mig. Jag hoppade till. "Åh, du är tillbaks, tack så.." var det ända jag hann säga innan han satte handen framför min mun. "För att återvända till paradiset måste du kämpa för det för det" viskade han till mig. "Kämpa" sa han. "Kämpa?" utbrast jag, "med vem ska jag slåss?". Han sa ingenting, bakade bakåt och sedan satte sig ner. Trollen hade övergett mig, ingen av de gillade mig påriktigt. Jag kände mig lurad. "Kom in" sa han med en starkare röst. Det var inte till mig. En 3 meters varelse kom in. Ett troll, ett 3 meters troll. Ljusen tändes. Hans långa hår sträcktes ner till hans midja, hans blåa små ögon kisade mot mig. Jag bet mig hårt i käken, så hårt att det gjorde ont. Jag försökte koncentrera mig på något annat, på platsen jag var på. Jag var i en källare. Väggarna såg ut som om de skulle rasa när som helst, uppstoppade människodjur var hängda i taket. De stirrade på mig. Det blanka golvet gjorde så att jag kunde se min reflektion. Mina kinder var svullna, svullna av rädsla. Jag såg mina tunna ben som darrade under min bruna klänning. Trollet kom närmare mig. Närmare och närmare, jag backade bakåt. Jag ville inte vara här. Jag stirrade på honom. Han rörde inte en min, bara hans ögon kunde få någon att vilja fly därifrån. Plötsligt kom det in fler stora troll, först bara några stycken, sedan en hel flock. Jag visste inte vart jag skulle ta mig åt, jag skakade. Byggnaden jag var på rasade långsamt ner, jag sjönk sakta ner mot marken. Men ingenting rasade på oss, platsen vi var på förvandlades till något helt annat. Vi var ute, det var mörkt men jag kunde se. Det var fullmåne, ljuset riktades mot mig. Även fast det var mörkt kände jag blickar som riktades mot mig. Trollen kom närmare och närmare mig medan jag backade bakåt. Jag var livrädd, så rädd att jag föll ner på knän. Detta var inte det jag ville. Mina händer darrade då jag försökte rycka tag i ett svärd, trollen hade redan svärd i sina händer. De sprang mot mig och jag låg fortfarande ner på det mörka gräset, stjärnorna var många, flera hundratals. Jag samlade in mig kraft, just då när de var närmast mig. De skrek och vrålade i kör och jag låg ner som en yngel, helt ensam. Helt själv. Just då, den timmen, den minuten, den sekunden när de var som närmast mig reste jag mg upp. De började sakta ner sina gigantiska steg, rejält. Vi stod bara några meter ifrån varandra då jag släppte ner mitt svärd. Jag ville inte döda någon, jag ville inte vara den onda. För jag är inte ond. Jag tog små, små steg framåt medan de sakta började falla ner på knän. Deras ögon slocknade sakta och plötsligt började deras vackra tjocka hår i alla sorters färger falla ner. Jag visste inte vad som hade hänt, det ända jag gjorde var att släppa svärdet. Rakt ner i det torra gräset. Stjärnorna och månens sken bländade mig. Jag föll ner på knän och satte händerna för mitt kalla ansikte. "Grattis" hörde jag en djup röst säga. Jag hoppade nästan till, jag visste inte vem eller vad som talade till mig. Jag var skräckslagen, men ändå lättad. "Ta svärdet och far iväg, denna dörr ska föra dig antagligen hem eller till vårt paradis" talade rösten till mig. "Valet är ditt". Jag kollade mig runt och bakom mig befann sig en stor dörr. Jag nuddade det kalla dörrhandtaget och gick in.

"Vad väljer du?" stod det på en skrynklig lapp. "Hem eller paradis?" Jag skakade på mitt huvud. Mina händer darrade medan jag höll i lappen. Det snurrade till i mitt huvud.
Vad ville jag egentligen?