Tärnings berättelse

I en förtrollad trädgård, jag har med mig en sax, mitt andra namn är Hubert. 

Jag vaknar av att en fågel sitter på mitt huvud, eller vad jag hoppas är en fågel. Det är nog världens mest obehagliga känsla, det är stickigt och klibbigt. Jag höjer armen för att klia bort den stickande känslan. Jag kan fortfarande inte öppna mina ögon, gårdagen hade varit tuff. Man säger att det är lätt att vara miljonär, man kan köpa vad man vill, inga bekymmer. Den obehagliga känslan av att en fågel sitter på mitt huvud är fortfarande kvar. Jag öppnar sakta mina ögon, eller gör jag? Framför mig är det svart, kolsvart. Vart är jag? Jag sov på altanen igår natt vad jag minns, jag minns att jag verkligen inte orkade med allt arbete så jag la ihop, gick ut och somnade. Vad kunde ha gått fel? Ett starkt ljus bländar mig, det känns som någonting kommer närmare och närmare. Det blixtrar till. Jag försöker öppna mina ögon men ljuset är för starkt. Mitt huvud gör ont, det snurrar till. Jag öppnar mina ögon ordentligt. Jag svävar i rymden. Jag tror det är stjärnorna som bländar mig. Jag ser jorden härifrån, det är litet. Jag famlar med mina händer, jag är uppe i luften. Jag vet inte vad jag ska göra tills det slår mig att jag hade en liten sax i min byxficka. Vad skulle jag kunna göra med en sax? Jag klipper av en bit från min kavaj för att linda min blödande fot. Hur började den blöda? Jag förstår ingenting. Jag försöker gå. Ett skepp är framför mig, det känns att den är flera ljusår ifrån mig. Jag får en tvekande känsla i mig. Jag fortsätter gå dit. Det är bara några meter dit. Skeppet ser ut som ett rymdskepp från filmer. Det kanske det är, jag vet ingenting. Det är stort och runt. Kunde det vara ett rymdskepp? Jag kollar upp så det gör ont i min nacke. Allt för att se det kolosala skeppet. Jag hoppar till, den lilla dörren öppnas och trappor rullar ner. Jag tar ett steg upp för trappan. Sedan backar. Vill jag gå upp? Ja, nej. Jo det vill jag. Jag går upp för trapporna och kryper in i den lilla dörren. Jag behöver inte krypa på alla fyra mer. Jag tittar mig runt, det är det största skeppet jag sett. Jag har rest och besökt alla möjliga städer och sevärdheter. Detta slog allt. Små individer kryllar överallt, jag får akta mig och ursäkta mig. Detta kan inte vara sant. Mina hårstrån reser sig överallt, jag ryser. Jag ser mekaniska saker överallt, minidatorer och även saker jag aldrig sett i hela mitt liv. Jag kan inte peka ut var det är men jag tror att det är framtida objekt. Det är färgglatt, färger i alla nyanser överallt. Jag känner på väggen, den är hård. Stenhård. Den går inte att slå sönder. Jag tittar upp, där hängde vad jag tror är Tv apparater överallt. Små individer går upp på taket, som om det var vilken vanlig grej. Det kanske det är. Ingen märker av mig. Jag sätter mig ner. Detta är ett ställe jag skulle trivas i. Jag hälsar. Alla blickar är på mig. Sedan tittar de på varandra. En liten individ kommer fram till mig. Den frågar vad jag heter. Tror jag. Annars hör jag bara mummel. "Hubert" svarar jag. Det var mitt mellannamn, ingen visste om det. Men jag säger det för att inte avslöja min identitet, dessutom kändes det som om jag på något sätt kan lita på de. Individen slår till mig. Jag skriker, varför gör han så för? Jag hör ljud av personer som skriker mitt namn. Jag börjar gråta, gråta som ett barn. Tårarna forsar ner för mina kinder. Hur kan de mitt namn? Vilka är det som ropar? Jag skriker som om jag blir jagad av en mördare. Då rycker jag till. Jag ligger på ett sjukhus omringad av min familj. Jag fattar ingenting. "Lars", "Lars" var allt jag hörde. Jag reser mig halvt upp. Det svider i mitt ben. Det är lindat i bandage. Jag kollar mig omkring, jag är i ett rum med vita väggar. Solen tränger sig in i de blåa gardinerna. Det är så tyst att man kan höra en fjäder falla. Bredvid den hårda sängen jag ligger på ser jag tabletter och medicin i olika färger och märken. Ett oroat leende bländar mig, det är en sjuksköterska. Hennes kalla hand vilar på mitt lindande ben. "Hur är det gubben?" hör jag en röst säga. Min mamma. Jag kramar om henne, hennes varma hand rör min darriga och kalla hand. Jag ser min reflektion på den glansiga spegeln. Mitt bruna hår står åt alla håll, det gör att jag inte kan hålla mig för ett litet skratt. Mina djupa bruna ögon ser större ut än vanligt. Jag tystnar när jag ser hur sliten jag ser ut, men det är inte det ända som får tyst på mig. Utanför fönstret ser jag de små individerna och ett rymdskepp. Har jag blivit galen? Allt jag ser är att de vinkar innan jag faller i djup sömn.